fredag 25 januari 2013

Vana händer


Igår var jag på styrelsemöte i en vävstuga. Efteråt var det några som satte sig för att väva. Bland annat Elna. Hon har vävt i större delen av sitt liv, och man kan spåra generationer av vävare före henne.

I denna vävstugan sätter deltagarna upp gemensamma vävar och så flyttar dom runt och väver i dom stolar dom är intresserade av. I vävstolen som Elna väver i är det gardiner uppsatta. I våras fick jag se Anitas gardiner växa fram där, nu är det Elnas tur. Det är samma uppsättning ändå blir gardinerna olika. Lika vackra men olika, det är fascinerande att se den mångfald som går att få fram i samma uppsättning.

Elna har lagt till en bård med karelsk spets emellan smala mönsterbårder, det blir så vackert. Det är också vackert att se hur hennes händer arbetar. Hur hon vant tar en grupp trådar plockar ur 3 trådar lägger under ett finger, plockar ur 3 till, vrider och säkrar dom med en plocksticka. Det är underbart att stå vid hennes vävstol, prata lite och se hur hon väver.

8 kommentarer:

  1. Det är kul att de finns vävstugor i Sverige, något jag verkligen saknar här i Tyskland.
    Lyckligtvis finns det en vävstuga i Virserum där jag bor sommartiden och jag skulle vilja kontakta medlemmarna när jag är tillbaka i Sverige i maj.
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  2. Det är något särskilt med att skapa ihop. Jag går på slöjdföreningsträff varannan vecka och det är så kul att sitta och prata samtidigt som man slöjdar.

    Härligt att du har nära till en vävstuga en del av året. Då får du fylla upp vävdosen under sommaren.

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  3. Så fint du skriver om Elna.

    När Toras vävstol kom i min ägo fick jag anledning att reflektera en hel del kring den tradition och det kunnande som finns bakåt i tiden. Med vävstolen följde flera flyttlådor fulla med garner och fantastiskt fina vävar, att gå igenom dem var nästan som att titta i ett fotoalbum.

    Tänker hur kvinnors textilhantverk var en självklar del av vardagen, men hur det ändå ofta var ett rätt så osynligt arbete. Fast för många kvinnor säkert en tillflykt från alla måsten.

    Och att då se Elna tänka med fingrarna, så häftigt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med dig.

      Jag har några vävar och lappar uppsatta på min anslagstavla. Det är vävar som är inlämnade till en stor utställning 1935 och det är min mormor och hennes mamma som har vävt.

      Jag älskar att titta på dom.

      Radera
  4. Jag skulle vilja vara med i nån vävstuga, bara vara med i gemenskapen som i barndomstiden.. vi vävde hemma..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns massor med vävstugor registerade på textilhemslojd.se, där kanske du kan hitta en nära dig.

      Det är något särskilt med att skapa ihop.

      Radera
  5. Du skriver så vackert. Det är roligt att höra att du "ser" det vackra i händernas rörelse, ser skapandet.
    hälsar Monika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad glad jag blir av din kommentar.

      Det är så vackert att se någon göra något som dom verkligen kan och som dom älskar att göra.

      Radera